Ett steg närmare att bli frisk är väl att erkänna för sig själv att man mår dåligt. Jag har förstått nu att jag är deprimerad och jag vill bli frisk. Jag vill inte att det ska gå så långt att jag inte klarar mig upp ur sängen, jag har redan börjat känna ovilja att göra det och bara det är en hemsk känsla. Jag får mer och mer skuldkänslor för varje dag som går.

Han! Vi kan kalla honom Jacob, vi har varit tillsammans så länge. Nu har vi paus eller egentligen inte, vi är fortfarande tillsammans.. därför jag har sådana skuldkänslor. Jag tror jag är kär i en annan, eller jag tror inte. Precis som jag skrev i det senaste inlägget, jag är kär i en annan.. vi kan kalla honom Simon. Men jag älskar fortfarande Jacob.. eller gör jag det? Han blir bara otrevligare och otrevligare för varje dag som går. Hur gör man slut?

Simon vill inte ha mig, iaf inte så. Han tar och tar från mig, har mig bara för en ända grej? Jag låter honom, hoppet finns ju kvar. Han kanske vill ha mig om jag visar att jag är perfekta flickvännen. Att låta han göra så är bättre än inget alls. Jag håller upp en fasad.. jag är inte deprimerad? Vad betyder det? Jag är världens lyckligaste tjej. Varför vill han inte ha mig?

Ibland vill han träffas, ibland inte. Jag vill alltid. Inte för att jag visar det. Jag är inte korkad. Jag fattar att man inte ska vara för klängig. Det kanske är dags att ge upp hoppet nu? Erkänna för mig själv att jag är för ful, för äcklig, för tjock.. för dålig för honom.

Skuldkänslorna växer i mig. Jag är misslyckad, värdelös.. helt åt helvete.
Låter verkligen som en tönt.. vad fan är dom här problemen jämfört med svälten i afrika..