Söndag.. ja. Han har typ hört av sig en gång idag, på msn. Han var tvungen att gå direkt. Så sa han bara hej då också, inget puss eller vi hörs sen.. ingenting. Jag vet ju att det inte betyder något när det gäller honom men det är ju fortfarande lite tråkigt. Jag vill ju känna mig speciell ibland också :)

Vi har bestämt oss för att försöka. Han sa att han verkligen ville och att det var värt det för honom. Jag har iaf valt att tro det även om jag har svårt för sådant. Jag började ju i skolan i torsdags också, hade varit så mycket lättare allting, utan den där jävla skolan. Vi hade kunnat träffats oftare.

Jag undrar vilket förhållande vi har, jag skulle ha frågat det igår men vågade inte pressa saker. Han ville ju inte att jag skulle hålla på med andra.. men det betyder ju inte att man är pojkvän och flickvän för det. Även fast det skulle kännas tryggt att vara hans flickvän. Antar att vi inte är redo för det eftersom vi inte vet hur det här med avståndet blir nu.. jag hoppas det funkar.

just wanna be happy.. with you!

Det är vad det känns som just nu.. Ett svidande öppet hål som inte går att stänga. Öppet så att alla kan peta och göra det värre. Vaknade upp imorse gråtandes. Eller imorse, jag somnade inte fören 06.00. Runt elva. Efter ett tag kunde jag somna om då drömde jag, jag drömde om honom. Det var en så verklig dröm för jag kände tyngden av honom även när jag tänkte på att det bara var en dröm.. och det gick att trycka mig hårdare mot honom så jag kände ännu mer. Kärleken fanns där.

Tillslut vaknade jag, ville bara somna om och drömma vidare. Jag somnade om men drömde inte vidare. Hoppas jag drömmer om honom inatt igen. Hoppas jag är exakt lika lycklig då. Jag vill leva i drömmarnas värld just nu.. bara tills smärtan är borta.

Jag har haft några underbara veckor.. Det kunde gå hela dagar utan att jag kände mig ledsen. Som dagarna med honom, med Simon. Dom var helt underbara. Speciellt natten vi spenderade tillsammans. Du sa att du hade grymt roligt med mig. Detsamma, detsamma, detsamma! Du sa att du tyckte om mig jättemycket och ville ha mig för dig själv, detsamma, detsamma, detsamma! Du sa allting jag längtat efter att få höra...

Men det är klart att min perfekta värld ska rasa samman, självklart ville livet mig bara ännu mer illa. Få mig att tro, hoppas, vilja för att sedan krossa mig. Krossa mig som aldrig förr. Vi bestämde så mycket, vi sa så mycket.. nu säger du att du inte vet om du orkar. Avståndet. Det är skitsnack, gillar man någon så spelar det ingen roll. Var ärlig bara, säg vad som EGENTLIGEN är fel.

Jag kommer inte kunna vara din vän. Jag tycker om dig för mycket. Jag är förfan kär i dig, även om du inte vet det än.. Jag trodde verkligen på allt du sa. För du har aldrig ljugit för mig förut. Du har alltid varit ärlig med vad du vill ha och vad du känner. Vi måste bryta helt..

Det tragiska är att jag tycker om honom så mycket att jag skulle stanna vad som än hände. Vad han än ville ha mig till. Vad han än... jag vet inte varför jag tänker så här, det är inte normalt.

Jag har tagit ett steg närmare hjälpen, inte för att jag tror att det finns någon. Men man kan alltid hoppas. Skolkuratorn. Men det mesta vi pratar om just nu är familjen, egentligen är det inte där det stora problemet ligger. Jag är bara för feg för att berätta allting för henne också. Jag vet inte om hon kanske inte är rätt för mig.. vad gör jag då?

PS: Tack för era ord. Dom värmde ett litet tag.