Jag har haft några underbara veckor.. Det kunde gå hela dagar utan att jag kände mig ledsen. Som dagarna med honom, med Simon. Dom var helt underbara. Speciellt natten vi spenderade tillsammans. Du sa att du hade grymt roligt med mig. Detsamma, detsamma, detsamma! Du sa att du tyckte om mig jättemycket och ville ha mig för dig själv, detsamma, detsamma, detsamma! Du sa allting jag längtat efter att få höra...

Men det är klart att min perfekta värld ska rasa samman, självklart ville livet mig bara ännu mer illa. Få mig att tro, hoppas, vilja för att sedan krossa mig. Krossa mig som aldrig förr. Vi bestämde så mycket, vi sa så mycket.. nu säger du att du inte vet om du orkar. Avståndet. Det är skitsnack, gillar man någon så spelar det ingen roll. Var ärlig bara, säg vad som EGENTLIGEN är fel.

Jag kommer inte kunna vara din vän. Jag tycker om dig för mycket. Jag är förfan kär i dig, även om du inte vet det än.. Jag trodde verkligen på allt du sa. För du har aldrig ljugit för mig förut. Du har alltid varit ärlig med vad du vill ha och vad du känner. Vi måste bryta helt..

Det tragiska är att jag tycker om honom så mycket att jag skulle stanna vad som än hände. Vad han än ville ha mig till. Vad han än... jag vet inte varför jag tänker så här, det är inte normalt.

Jag har tagit ett steg närmare hjälpen, inte för att jag tror att det finns någon. Men man kan alltid hoppas. Skolkuratorn. Men det mesta vi pratar om just nu är familjen, egentligen är det inte där det stora problemet ligger. Jag är bara för feg för att berätta allting för henne också. Jag vet inte om hon kanske inte är rätt för mig.. vad gör jag då?

PS: Tack för era ord. Dom värmde ett litet tag.