Vill bara bli så jävla smal att jag inte syns längre.

Jag lämnade dig för något så obetydligt. Jag kommer aldrig hitta någon så bra som du. Jag önskar att jag förstod det tidigare, när jag fortfarande hade en chans. Nu är du borta för alltid, jag har förlorat dig och det måste jag leva med. Jag har förlorat dig till en annan... Jag vet inte hur jag ska kunna låta dig vara. Ni kommer vara tillsammans för evigt, hon skulle vara dum som gav upp dig. Jag var så dum.

Jag hade min prins, jag vill inte kyssa flera grodor. Jag vill ha dig, det vi hade.

Dagen vi träffades för första gången, jag kommer ihåg den som om det vore igår. Du kom hem till mig, vi var båda så jävla nervösa. Kommer ihåg att jag ville att du skulle kyssa mig men vågade inte göra något. Tillslut gjorde du det och hela världen made sense.

Ingen vet att jag saknar dig, det är bara jag som vet. Inte ens du vet. Du kanske fattar? Fast varför skulle du, du tänker inte ens på mig längre. Du har en tjej nu, en tjej som inte är fucked up som jag.

Du tog en kula för mig, jag gav en smula tillbaks.

Idag ser jag inte det som straff längre, utan som lättnad, åt två knäckebröd dock... Känner knappt hungern längre. Tankarna dock, dom förföljer mig precis som förut. Man kan inte tänka på annat än mat mat MAT. Imorgon ska jag på tjejmiddag, jag har planerat att inte äta på hela dagen så att jag kan äta lite på kvällen...

Imorse orkade jag knappt något, men efter knäckebröd och många glas vatten så hänger kroppen med. Hur skönt som helst. Mina ben känns konstiga dock. Undra om det har med det här att göra?

Fortsätter att straffa mig själv.. 2 dagar utan mat.
Förstår inte, jag skulle inte sätta mig i den här situationen igen. Det är väl lättare sagt en gjort antar jag. Just nu känner jag bara för att aldrig äta igen. Jag bröt ihop igen i tisdags, vi kan ju säga så här att den där idioten till människa(är han ens det) Simon dök upp på ett sätt. Det fick mig att tänka på mycket saker. Jag har verkligen låtit han förstöra mitt liv. Varför ska jag fortsätta med det?

Jag ser inte ut som jag vill se ut och jag måste göra något åt det. När jag inte kan ta mig i kragen och sätta igång med träningen ordentligt ja då får jag helt enkelt låta bli mat. Bryr jag mig verkligen om det leder till döden? Nej, det är värt det. Varför skulle jag leva ett liv som tjock när det inte passar mig och min personlighet. No thanks.

Det spelar ingen roll att min familj äter, äter och äter. Nu har jag viljan och kontrollen.

Jag bara failar och failar på allt jag gör.
Straffar mig själv... inte ätit något förutom tuggummi idag.
Skönt. Lättad. Jag vill bli smal igen.

Think thin?

Promenerade imorse, det var skönt! :) Nu börjar allvaret. Det blir till att promenera varje dag nu, minst! Ska hoppa in i duschen, packa och sen bege mig till en kompis. Är grymt hungrig också så funderar på att äta lunch, kanske är smart så att jag inte blir grymt GRYMT hungrig, äter som en galning för att sen gå och spy!? Inte fräscht.

Längtar tills jag kan ha snygga underkläder och bikinis utan att se ut som en valross!!

Ingenting har hänt med vikten sen senast, besviken på mig själv, men imorgon börjar det på riktigt. Den här gången är det inte bara något jag säger. Jag ska verkligen ta tag i det här. Har suttit och kollat på bilder, äckliga bilder, bilder jag bara vill spy över! Visst jag går inte runt och hatar min kropp hela dagarna, inte som förut. Då jag nästan hade anorexia. Vissa dagar kan jag tänka så att "varför fortsatte jag inte så att jag blev sjuk!?" men vad hade jag haft för liv då? Jag räknade kalorier dag ut och dag in... tänkte på mat ständigt, åt det aldrig men tänkte på det HELA TIDEN.

Nu vill jag bara bli hälsosam, gå ut och gå varje dag, minst 60 minuter. Äta mindre portioner, dricka mer vatten... ni vet det där sättet man kan leva med. För hur länge orkar man verkligen svälta sig själv innan man bryter ihop? Jag såg inte ens att jag var smal när jag var som smalast. När jag tittar på dom bilderna idag, då vill jag bara ha den kroppen tillbaka. Så skulle jag vara nöjd!

Alla kläder är liksom för små... SÅ NU SKA DET GÅ!!

Vad gör vi? Nu kör vi ;)

Har inte skrivit här på länge, allt har varit så upp och ner. Simon är ute ur mitt liv för gott och på någon höger har Jacob kommit in i mitt liv igen. Det är inte som förr, han är förändrad, hur ska jag tolka det. Vi har varit på date i alla fall, har valt att hålla det hemligt. Känns för konstigt för att blanda in andra just nu, speciellt familjen dom gillar ju honom så mycket.

Det är så mycket som har hänt. Jag vet inte hur länge efter det sista inlägget men ett tag efter så hamnade jag på sjukhus. Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva längre och jag tog tag i saken. Rättare sagt, jag försökte ta tag i saken. Jag vet inte hur många tabletter jag svalde.

Allting var kaos, ingen fattade någonting. Efteråt så såg folk mig, min familj såg mig, tror ni inte det har gått över nu? Nu tror dom att allt är frid och fröjd igen efter några samtal hos en psykolog. Jag har till och med slutat gå dit, dom tror att allt är så bra. Bättre än innan är det ju, innan sammanbrottet. Fast... direkt efter när jag låg på sjukhuset, så tom har jag aldrig känt mig i hela mitt liv. Jag var någonstans mitt i mellan, mellan levande och död.

Nu är jag arbetslös eller arbetssökande, det låter bättre. Har precis tagit studenten och nu börjar livet. Det riktiga livet... säger dom. Dessutom börjar allvaret imorgon, allvaret med träningen och maten. Jag tänker inte se ut så här längre! Det blir bara värre.

Söndag.. ja. Han har typ hört av sig en gång idag, på msn. Han var tvungen att gå direkt. Så sa han bara hej då också, inget puss eller vi hörs sen.. ingenting. Jag vet ju att det inte betyder något när det gäller honom men det är ju fortfarande lite tråkigt. Jag vill ju känna mig speciell ibland också :)

Vi har bestämt oss för att försöka. Han sa att han verkligen ville och att det var värt det för honom. Jag har iaf valt att tro det även om jag har svårt för sådant. Jag började ju i skolan i torsdags också, hade varit så mycket lättare allting, utan den där jävla skolan. Vi hade kunnat träffats oftare.

Jag undrar vilket förhållande vi har, jag skulle ha frågat det igår men vågade inte pressa saker. Han ville ju inte att jag skulle hålla på med andra.. men det betyder ju inte att man är pojkvän och flickvän för det. Även fast det skulle kännas tryggt att vara hans flickvän. Antar att vi inte är redo för det eftersom vi inte vet hur det här med avståndet blir nu.. jag hoppas det funkar.

just wanna be happy.. with you!

Det är vad det känns som just nu.. Ett svidande öppet hål som inte går att stänga. Öppet så att alla kan peta och göra det värre. Vaknade upp imorse gråtandes. Eller imorse, jag somnade inte fören 06.00. Runt elva. Efter ett tag kunde jag somna om då drömde jag, jag drömde om honom. Det var en så verklig dröm för jag kände tyngden av honom även när jag tänkte på att det bara var en dröm.. och det gick att trycka mig hårdare mot honom så jag kände ännu mer. Kärleken fanns där.

Tillslut vaknade jag, ville bara somna om och drömma vidare. Jag somnade om men drömde inte vidare. Hoppas jag drömmer om honom inatt igen. Hoppas jag är exakt lika lycklig då. Jag vill leva i drömmarnas värld just nu.. bara tills smärtan är borta.

Jag har haft några underbara veckor.. Det kunde gå hela dagar utan att jag kände mig ledsen. Som dagarna med honom, med Simon. Dom var helt underbara. Speciellt natten vi spenderade tillsammans. Du sa att du hade grymt roligt med mig. Detsamma, detsamma, detsamma! Du sa att du tyckte om mig jättemycket och ville ha mig för dig själv, detsamma, detsamma, detsamma! Du sa allting jag längtat efter att få höra...

Men det är klart att min perfekta värld ska rasa samman, självklart ville livet mig bara ännu mer illa. Få mig att tro, hoppas, vilja för att sedan krossa mig. Krossa mig som aldrig förr. Vi bestämde så mycket, vi sa så mycket.. nu säger du att du inte vet om du orkar. Avståndet. Det är skitsnack, gillar man någon så spelar det ingen roll. Var ärlig bara, säg vad som EGENTLIGEN är fel.

Jag kommer inte kunna vara din vän. Jag tycker om dig för mycket. Jag är förfan kär i dig, även om du inte vet det än.. Jag trodde verkligen på allt du sa. För du har aldrig ljugit för mig förut. Du har alltid varit ärlig med vad du vill ha och vad du känner. Vi måste bryta helt..

Det tragiska är att jag tycker om honom så mycket att jag skulle stanna vad som än hände. Vad han än ville ha mig till. Vad han än... jag vet inte varför jag tänker så här, det är inte normalt.

Jag har tagit ett steg närmare hjälpen, inte för att jag tror att det finns någon. Men man kan alltid hoppas. Skolkuratorn. Men det mesta vi pratar om just nu är familjen, egentligen är det inte där det stora problemet ligger. Jag är bara för feg för att berätta allting för henne också. Jag vet inte om hon kanske inte är rätt för mig.. vad gör jag då?

PS: Tack för era ord. Dom värmde ett litet tag.

Ett steg närmare att bli frisk är väl att erkänna för sig själv att man mår dåligt. Jag har förstått nu att jag är deprimerad och jag vill bli frisk. Jag vill inte att det ska gå så långt att jag inte klarar mig upp ur sängen, jag har redan börjat känna ovilja att göra det och bara det är en hemsk känsla. Jag får mer och mer skuldkänslor för varje dag som går.

Han! Vi kan kalla honom Jacob, vi har varit tillsammans så länge. Nu har vi paus eller egentligen inte, vi är fortfarande tillsammans.. därför jag har sådana skuldkänslor. Jag tror jag är kär i en annan, eller jag tror inte. Precis som jag skrev i det senaste inlägget, jag är kär i en annan.. vi kan kalla honom Simon. Men jag älskar fortfarande Jacob.. eller gör jag det? Han blir bara otrevligare och otrevligare för varje dag som går. Hur gör man slut?

Simon vill inte ha mig, iaf inte så. Han tar och tar från mig, har mig bara för en ända grej? Jag låter honom, hoppet finns ju kvar. Han kanske vill ha mig om jag visar att jag är perfekta flickvännen. Att låta han göra så är bättre än inget alls. Jag håller upp en fasad.. jag är inte deprimerad? Vad betyder det? Jag är världens lyckligaste tjej. Varför vill han inte ha mig?

Ibland vill han träffas, ibland inte. Jag vill alltid. Inte för att jag visar det. Jag är inte korkad. Jag fattar att man inte ska vara för klängig. Det kanske är dags att ge upp hoppet nu? Erkänna för mig själv att jag är för ful, för äcklig, för tjock.. för dålig för honom.

Skuldkänslorna växer i mig. Jag är misslyckad, värdelös.. helt åt helvete.
Låter verkligen som en tönt.. vad fan är dom här problemen jämfört med svälten i afrika..

Jag hatar att gilla någon, att vara kär. Det gör en undergiven!
Jag vill inte vara undergiven, jag vill vara stark och se klart..
Snälla, varför händer detta mig.. nu?

Idag känner jag mig så stressad inför allt som ska göras.
Jag kan fortfarande inte ta tag i det, vad är problemet?
GÖR DET BARA MÄNNISKA, GÖR DET BARA!

Annars är det en uthärdlig dag idag.